M I X I A

Jag känner så mycket.

Kärlek.
Hat.
Sorg.
Smärta.
Rädsla.

Jag är trött i kroppen och själen är helt slut.
Nu vill jag bara gräva ner det gammla och börja leva.
Jag orkar inte börja om på ruta 1 igen...jag orkar inte leva kvar i allt det gammla...Jag vill börja leva nu.
Jag vet att det alltid kommer finnas med mig och jag vet att jag alltid kommer ha det i mitt liv men jag orkar inte leva i det längre.
Jag vill få det att va då tid och leva i det nya.

Den senaste tiden har jag bara fått höra hur fel jag gör och hur mycket jag skadar andra och att jag inte kan fly.
Jag vet att jag inte kan fly men jag vill släppa taget för nu har jag jobbat med då tiden i över 10 år och det funkar uppenbarligen inte.
Jag gör aldrig illa någon medvetet...jag går efter känslan och den är inte alltid bäst men jag vill inte tveka på livet längre.

Jag tänker inte tveka.
Jag tänker inte fly.
Jag vill inte vara rädd längre.

Jag är så trött på att få höra vad jag ska och inte ska göra och hur jag ska och inte ska göra.
Jag är trött på att få höra hur jag ska känna och inte känna och vem och var jag ska vara.
Jag är jag och tydligen passar inte det alla.
Jag säger absolut inte att jag är otacksam för all hjälp och stöttning jag får men när jag känner att det går för långt måsta jag få säga ifrån och sätta stopp.

Jag är rädd för att förlora dom mest världefulla personerna i mitt liv, det skrämmer mig något oerhört.
Men händer det så är det tyvärr en känsla som jag är van vid.

Jag gör inget för att skada mitt barn och skulle aldrig aldrig komma på tanken.
Hon har sina rutiner om dagarna även om hon är hemma med mig.
Hon trivs på dagis.
Hon är mitt liv och jag lever för henne.

Jag funderar på att flytta långt ifrån den här staden jag bor i nu för att få en ny början och plugga och bygga upp mitt liv på nytt.
Kunna gå ut och kunna göra saker.

Men det är väl också fel som allt annat jag gör i mitt liv.
Alla andra lever mitt liv åt mig och jag bara nickar och gör som det är sagt.

Jag tackar och är så glad för allt stöd utan tvekan och jag vet inte vad jag skulle göra utan dom personerna i mitt liv.
Jag hoppas att ni vill finnas kvar fast jag säger vad jag tycker,tänker och känner.

Vi får väl se va som händer....

Nu orkar jag inte skriva mer men det kommer säker mer att skriva om och känslor som måste ut och skrivas ner.