M I X I A

Hon är det/den som fått mig att kämpa.
Hon gav mig styrka och hopp.
Den kärlek jag känner för henne är oändlig och det finns inget som kan få den att försvinna.
Jag önskar bara att jag kunde ge henne något så mycket mer..det hon är värd att få, en lycklig barndom med en BRA mamma.
Jag vill att hon ska må bra och ha det bästa av allt.
Jag älskar henne så mycket att ordet älska känns för litet.
Jag önskar henne all lycka i livet.
Jag vill kunna säga att jag älskar henne varje dag och att hon ska veta att hon är grymt betydelsefull för mig.
Hon ska veta att hon är mitt allt.
Jag vill se hennes underbara lilla ansikte när hon skrattar.
Jag vill höra hennes underbart bubblande skratt.
Jag vill hålla om henne när hennes dyrbara tårar faller och viska till henna att allt blir bra igen.
Jag vill finnas och plåstra om hennes små sår när hon ramlar och slår sig.
Höra henne sjunga när hon sitter och leker.
Dansa med henne i köket när vi lagar mat eller när vi städar.
Känna henne krypa upp i min säng på natten när hon är rädd.
Våra små samtal vid matbordet om dagarna.
Bråken när hon inte alls vill lyssna på sin mamma.
När vi leker och är i våran egna värld där bara hon och jag finns.
Kramarna som får ens hjärta att smälta av kärlek.
Hur lämnar man det här?
Hur lämnar man en liten människa som man älskar högre än sig själv?
Jag vill ju alltid finnas där och skyda henne mot allt ont..men jag vet att jag inte kan göra det.
Jag vill aldrig göra henne så illa som min mamma än gång gjorde mot mig.

Jag vill att hon ska veta att hon är det underbaraste som går på denna jord.
Jag kämpar hårt och jag gör mitt bästa men ibland är det inte tillräckligt.




Loppan 4 år.