M I X I A

Just nu känner jag mig mest bara arg och trött på dom krav som människor ställer.

Hur jag uppfostrar min dotter är min ensak tycker då jag.
Det är mycket gnäl om hur vida hon ar rutiner eller inte.
Ja hon har sina rutiner och det funkar bra.
Det finns inget som heter dagisplikt och efter som att jag går hemma så väljer jag att ha henne hemma på sportlov och annat, t.o.m vissa dagar i veckorna med. Men det är tydligen helt fel utav mig att vilja umgås och vara med mitt barn för att jag kan det.
Bara för att hon är hemma tappar hon inte sina rutiner och det är väl ändå mitt val som förälder.
Sen när blev det fel att vilja ugår med sitt barn?

Att vi då sover längre på mornarna när hon är ledig är också fel.
Hon ska väl också få känna att hon är ledig eller?
Det skadar väl inte någon människa.

Jag gör på mitt sätt och lever mitt liv utefter hur jag vill ha det, jag vill inte bygga upp mitt liv och leva efter hur andra tycker att det ska se ut.
Har jag fel i det med?

Jag är så sjukt less på att leva efter alla andra och deras krav.
Det är slut med det nu.
Jag är långt ifrån perfekt och ja jag gör fel som alla andra människor och föräldrar.
Som min goa vän sa till mig "det är det som gör mig till den bästa mamman"
Jag vill bara att människor ska acceptera mig för hur jag är och hur jag gör.
Är det verkligen något fel i det?

Jag älskar min loppa över allt annat och jag gör allt för den lilla flickan.

Jag är som sagt inte perfekt men i stället för att leta fel och brister, varför kan ni inte se det som är bra och posetivt i det man gör?
Är ni själva så perfekta och duktiga? när ni nu bara letar fel hos andra.

Jag försöker bli bättre och göra bättre, men det är ingen som ser det man gör bra. Det är inte heller så lätt när människor bara slår undan benen på än hela tiden.

Människor förstår inte heller vilken jävla kamp man har med sig själv och livet och det blir inte lättare ut av att dom ger en ännu en kamp att strida i.
Ibland önskar jag att det fanns något sätt att få människor att se så att dom verkligen kunde förså.

Jag ska klara detta och allt annat i mitt liv med eller utan stöttning.
Jag försöker intala mig själv varje dag att jag är stark och att jag faktiskt duger.
Att jag är en bra mamma.
Att jag inte är värdelös.
Jag kan iallafall se och stå för mina fel och försöka ändra på dom.
Jag kan ta mycket men jag har också gränser.

Jag har en hel del att lära mig som vuxen som man igentligen skulle fått lära sig som barn, jag fick inte det ett barn ska få, som är självklart för dom flesta andra.
Det är ett stort och tungt jobb att utföra.
Det går inte heller på en dag.

Men jag vet iallafall hur jag vill vara som mamma och hur jag aldrig vill bli som förälder och utsätta mitt barn för.
Jag vet också att jag inte är i närheten utav att bli som min mamma är.

Nä nu orkar jag inte skriva mer.

See ya.